Snor och jävlighet

Sitter här i soffan förkyld och jävlig. Jag är helt slut och det gulgröna snoret rinner sakta i oändliga strider från bihålerna medan den ättriga hostan river i hela kroppen. Det känns som om jag ska dö! Moa sitter här brevid och känns varm. Hon klagar över ett "hårstrå" långt inne i halsen vilket jag befarar är den irritation jag kände i min hals igår.

Martins lillebros Matte Linus (Mats) är på besök och just för tillfället är de och klänger i berg någonstans vid kusten. Det är kul med besök även fast man är sjuk, hoppas dock att jag inte smittar honom. Matte följde med mig och Martin på husvisning igår och jag blev genast upp över öronen förälskad i huset. Det var en kåk från 1927 med tegeltak och putsfasad. WOW, men tydligen var det bara jag som blev kär. Det hade varit någon hemmapulare som totalt hade misslyckas med både tapetserin, köksrenovering samt listmontering. Både Martin och Matte kände sig frustrerade över det. Sen var det även en misslyckad tillbyggnation i form av en farstu som läckte vatten. Men det spelar ingen roll, jag är kär och vill ha huset.....

Matte berättade en tragisk historia för någon dag sen, en historia som fick mig mörkrädd. Mattes kompis och hans tjej hade varit ihop i 7 år när de förra sommaren beslutade sig för att gifta sig. Bröllopet stod i augusti och allt gick bra. Sen i april följdes den härliga tiden av en skiljsmässa. Tjejen hade hittat en ny grabb medan hennes man hade jobbat i Kiruna. Åh, så tragiskt för båda två samt för deras 4:åriga lilla dotter. Är det så att man börja glömma bort varandra när man har gift sig? Att man glömmer bort hur viktigt det är med närhet och ömhet? Jag vill inte att mitt och Martins förhållande ska bli så. Jag vill att vi ska bli gamla tillsammans och mata fåglarna i stans lilla damm. Tänk er att få åldras med den person man håller kär, vilket känsla.