Avslutningssamtal

I morse kl 08.00 hade vi vårt avslutningssamtal på Moas nuvarande dagis. Allt jag satt och tänkte på var:

- Hur sjutton kunde vi vara så dum att vi flyttade från kommun

Jag vill verkligen inte att Moa ska byta dagis, jag vill att hon ska vara trygg och ha sin härliga trust för alltid. Tänk om hon inte kommer in i gruppen på det andra dagiset, tänk om personalen inte har tid med henne (det var tre vuxna på 22 barn), tänk om hon inte trivs. Shit jag har hjärtklappning och ångest över det här. Min lilla älskade flicka ska vara trygg! Hon är så bräcklig och oförstörd.

Moas fröken hade bara gott att säga om vår fina tjej. Hon tyckte verkligen att det var väldigt synd att vi skulle flytta. Moa är väldigt omtyckt bland personalen vilket har känts bra för oss. Vi fick se på lite bilder som man hade tagit av Moa och kolla in lite konstalster som hon hade producerat. Jag har gått och tyckt att det har varit konstigt att hon inte har målat dessa obligatoriska huvudfotingar. Det visade sig dock att hon har målat massor! Moa hänger alltid med på allt och försöker jämt sjunga med även fast hon inte har en aning om hur det ska låta. Hon älskar sina onsdagsutflykter och sandlådan. Hon leker en massa rollspel tillsammans med sina kompisar och dockor.

Jag håller henne så kär, så kär att det ibland känns som om jag ska drunkna i alla mina känslor. Ibland kan jag bli tårögd bara av att titta på henne och jag kan inte titta mig mätt när hon ligger och sover. Det ser så rofyllt ut men även roligt då hon fortfarande ligger som en utslagen groda i sängen. Ibland vet jag inte var jag ska ta vägen med alla underbara, härliga och kärleksfyllda känslor.

Hon är min ängel, mitt allt!