Ett försök

Jag har fått frågor om depression och hur min ser ut. Det är otroligt svårt att förklara hur man mår när man är deprimerad men här kommer ett försök.
Alla har dåliga dagar, dagar där allt går fel eller att man är på grymt dåligt humör. Dessa dagar vill man bara lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet. Jag har också sådana dagar både när jag är frisk och när jag är "sjuk" men skillnaden är att jag inte alltid kan ta mig ur dessa dagar. Dagen blir till fler dagar sen till veckor och tillvaron blir mörkare och mörkare. Det är som att leva i en nedåtgående spiral. Ju längre ned jag kommer desto mörkare blir det och det känns som om allt omkring mig snurrar och gungar. Inget är stabilt utan väldigt bräckligt. När detta händer har jag tappat förmågan att bryta det dåligt beteendet, jag kommer inte ur spiralen utan dras ned till botten. Detta händer inte bara över en natt utan det tar ett tag, tyvärr märker jag inte alltid signalerna och kan bryta beteendet. För att komma upp ur eländet krävs en hel del arbete och när man har kommit till botten orkar man inte ta tag i sig själv. Det är då "lyckopillren" måste sättas in och med hjälp av dessa orkar jag kravla mig upp till mitt rätta jag.

Att bryta beteendet är något jag jobbar stenhårt med, det är en metod som jag tror fungerar på mig. En dålig tanke fastnar väldigt lätt och det gäller att bryta den tanken innan den har limmat sig fast. Det behöver inte bara vara en tanke utan det kan även vara en handling. Jag har väldigt lätt att jämt stoppa saker i munnen ex, kakor, godis, mm när jag är ledsen, arg eller frustrerad. För att bryta det måste jag först komma underfund med varför jag stoppar i mig en massa. Jag måste föra en diskussion med mig själv för att få svaret. Oftast är stress svaret på den frågan, alltså jag blir lugnare av att äta. När jag har svaret måste jag fundera över varför jag är stressad eller arg. Vad är det som stör mitt lugn? Denna process är som ett barns "varför" frågor och kan ta lång tid men oftast löser jag det och kan bryta det dåliga beteendet. Det är svårare att ta sig ur en dålig tanke, en sådan tanke kan vara något om mig själv som jag ogillar. Även här måste jag ställa massor av frågor om varför jag tänker på detta sättet men det kan även fungera att göra något fysiskt. Att sätta på löparskorna plugga in mp3 spelaren och springa är nog det bästa men det kan även fungera att sätta på hög musik och bara lyssna. Men när jag blir alltför deprimerad fungerar oftast inget av detta vilket leder till att jag fastnar.

Jag är väldigt känslig över förändringar och ord, ord som kanske inte är illa menade men som jag förstorar upp. Jag kan även uppfatta signaler som egentligen inte betyder något den som sänder dem. Jag klara inte av en längre stress eller att jobba väldigt hårt under en lång period, jag har en tendens att verkligen gräva ned mig i arbete och det är bland det värsta jag kan göra. Rutiner i vardagen är ett måste om jag ska fungera. När jag åker till arbetet kan jag sätta igång arbetshjärnan och låta det börja snurra men jag får absolut inte ta med mig detta hem. Som lärare är detta svårt då en del föräldrar väljer att ringa hem på kvällen. Då måste jag vara väldigt tydlig och meddela att mitt hemnummer bara används i absoluta nödfall.

Bland det värsta jag vet är att blotta mig själv, att visa mitt rätta jag. För att dölja bilden av mig själv spelar jag oftas en roll; glada käcka Lisa som alltid skrattar. Jag blir som klassens clown som ville dölja sina svagheter. Denna roll spelar jag varje gång jag träffar nya människor eller människor jag känner mig osäker inför. Hela mitt liv fram till nu har jag försökt att undvika att öppna mig själv och detta har lett till en mycket begränsad vänskapskrets. På högstadiet fanns två flickor; en som var väldigt ytlig och en som var jordnära. Jag hade chansen att att skapa en bra relation med den jordnära flicka men jag var livrädd att om jag visade mitt rätta jag skulle hon ogilla mig. Detta gjorde att jag höll mig ifrån henne och valde att umgås med den ytliga för att slippa lägga undan rollen som käcka Lisa. Detta fungerade länge men det ledde till en stor ensamhet. 2001 flyttade jag till Göteborg och där fanns en tjej som jag faktiskt släppte in men denna tjej sårade mig så vansinigt och jag beslutade mig för att ALDRIG göra så igen. Allt detta förändrades när jag blev gravid med Moa och jag började tänka efter hur hon skulle uppfatta mig och vad hon skulle ta efter. Jag ville absolut inte att hon skulle känna att hon var tvungen att spela en roll, jag ville att hon skulle få chansen att vara sig själv. Jag kände att jag var tvungen att bryta detta osunda beteende och släppte in den tjej som stod mig närmast här. Mitt i allt hade jag tur då det visade sig att denna tjej är väldigt förstående och med hennes hjälp har jag skapat en bra relation. Med staplande steg har jag mer och mer visat mitt rätta jag; Lisa som oftast är glad men ändå väldigt bräcklig. Detta har lett till många fler relationer och nu har jag för första gången en ganska stor krets av underbara vänner.

Oj oj, jag är verkligen glad om du har tagit dig igenom detta! Det blev ganska rörigt men det är så min hjärna fungerar.